Så jävla tråkigt väder ute...var är solen?
Jag går omkring med ångest...vilken förskola ska Alfred komma in på? När och Vad ska jag få för jobb?
Eller få är väl fel ordval.
Jag vill så mycket just nu...men det är vi två om i hushållet som känner. Glenn har ju fått ett bra jobb nu...bara det att det är ganska mycket möten..och lååånga...som i kväll..han är inte hemma än...och klockan är nu 21:53.
Ibland är dom inte ens i Växjö utan kan vara i Sthlm, Jkg eller i någon annan stad.
Ja ja det kanske inte har med saken att göra.
Jag sitter här med ångest. Känslan känns inte alls kul alltså...därför är det skönt att skriva av sig lite....lite terapi-skrivning. Har säkert tappat alla läsare här eftersom jag inte skriver någonting nu för tiden typ...
Jag har inget vettigt att skriva om...eller vem vill läsa om mitt liv...eller jag vet inte...ibland känns man bara helt ointressant som människa..och precis som att ingen tycker om mig.
Varför kommer de känslorna för?
Sitter här nu med tårar i ögonen...vet inte varför egentligen...har jag vart hemma för mycket nu eller...
Jag känner mig så bortglömd ibland.
Jäkla skit. Ibland känns det bara som att man inte gör ngt annat än städar och ger Alfred mat och all sin uppmärksamhet och energi.
Det är inte det att jag inte har hunnit gå till frisören (dock blev jag väldigt missnöjd) gått på fotvård och massage. Det har jag hunnit med. Jag har prioriterat det, heter det.
Jag vill göra mina satans naglar snart med.
Gå till frisören, det är verkligen ingen vacker färg i håret...vad i helsike är detta kan man undra! Det kallas toning. Eller kallas jag lättlurad kund.
Inte vet jag.
Jag är orolig. Drömt att jag varit jagad...för det första var drömmen rätt obehaglig...och för det andra är det så jag känner just nu. Jag känner att jag kanske jagar upp mig själv...för vad som komma skall...att inte veta...ovissheten.
Varför ville någon att människan skulle leva för att sedan dö?
Jag kommer säkert skratta åt detta inlägget i morgon eller nåt.
Det känns som jag har missat en hel del det senaste året...det känns som jag har blivit mindre osocial och jag känner mig mer osäker och blyg på något sätt.
Självklart inte för mina vänner. Men för andra som jag inte direkt känner.
Ibland kan man gå in i en affär eller se någon på en parkering, som man inte vet om man ska hälsa på eller om man ska inleda ett mindre snabbt samtal med...eller om man bara ska gömma sig och ignorera och låtsas som man inte sett personen.
Så kände jag när jag träffade min föredetta bästa killkompis i förra veckan.
Satt och fikade och låtsades inte se honom. Jag kände att han kollade på mig och ville ha kontakt.
Jobbig känsla.
Vad ska man säga. Jag får ångest över sånt med.
När jag skulle gå kunde jag inte bara gå därifrån utan att ha sagt "Hej" åtminstonde....jag kände mig hur taskig som helst. Så jag tittade upp...och hälsade och pratade en liten stund.
Jaha.
Hmm...är det annorlunda om man har Facebook?
Är det där man har lagt upp sitt liv kanske...och där man nyfiket kan snoka omkring i lugn och ro?
Som jag låter.
På lördag ska jag dansa bugg med mera i parken med Hanna och några fler.
Får se om höfterna hänger med ;) Ska ta mig en sup med.
God natt nu är klockan 22:22 och ingen Glenn hemma ännu :(
